Det som irriterar mig mest med julen är listor i stil med ”Det här läser vi i jul” eller ”DVD-boxar för julhelgen!”. Särskilt i år, när bara annandagen var ledighet utöver det vanliga.

I stället för att haka på allt tjat om att läsa tegelstensromaner (Tornet) så använde jag julens lediga tid till en seriebok i behändigt format: Liv Strömquists Ja till liv! som jag fick av min vän Amanda. Drygt hundra sidor serier räcker alldeles utmärkt. Man ska ändå hinna se på tv, plöja minst en dvd-box, se allt på tv som dokumentärer, dramaserier, kredd-deckare, Kalle Anka, och 15 julkonserter (eller i efterhand via play-tjänster), besöka minst två museer och lyssna på radio. Redan innan jul är jag helt utmattad.

Jag som dessutom är en riktig sucker för julen har ett nästintill MANISKT intresse av att fira jul. Julmat, julblommor, godis och hela klabbet. Då finns ännu mindre tid till att göra en Maria Schottenius och ligga i soffan på juldagen för att läsa en smal kulturtidskrift.

Men tack Amanda och Liv Strömquist. I år fick jag min kulturdos. Utan att stressa ihjäl mig.

Själv passade jag på att se Maria Callas. Som var ok. Anna Karenina missade jag dock helt eftersom de tre sista föreställningarna ställdes in pga sjukdom. Så kan det gå.

Även Teater Giljotin hade, i dag faktiskt, den sista föreställningen av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

På Dramaten hinner man vänta någon vecka till.

Men nu antar jag att vi ser fram emot premiärerna.

Iceage – New Brigade. Fantastisk skiva.

Att hon blir först med att locka Ola Lindholm till en intervju efter narkotikaåtalet känns bara helt självklart. Vem annars liksom? Helt genialt är det. Räkna med många tittare.

Just i dag har jag också hunnit läsa klart första delen av Karl-Ove Knausgårds Min Kamp 1. Årets mest överskattade bok. Visst, det finns några ytterst välskrivna partier, men än så länge skiljer det sig inte nämnvärt från modellen ”medelåldersmanligförfattareskriveromsigsjälvochtjejerhanvarkäri”. Inget särskilt nyskapade alltså. Mer än längden möjligtvis, vilket inte nödvändigtvis är en bra sak. Nu ser jag betydligt mycket mer fram emot att läsa Wrestlarna av Viktor Johansson.

Apropå Knausgård står Rodeos blogg Const för vaken mediekritik.

Jag borde blogga oftare.

I USA ska det tydligen finnas regler om att man inte under några omständigheter får spela Smoke on the water när man testar nya gitarrer. Samma regel kanske borde tillämpas när det gäller Just Can’t Get Enough. Depeche Modes genombrottssingel, en löjligt simpel popmelodi.

Och ”kan och kan” men efter något år med bas (då jag kunde en del) och trummis (då jag var bra med vikande kunskaper eftersom) är det väl egentligen bara den här som fortfarande fungerar. Knappt.

Apropå tidiga Depeche Mode: i senaste numret av Nöjesguiden åker musikredaktör Forshage på Mutefestival. Bara den texten gör det värt att plocka upp ett ex av tidningen. Mycket nostalgi, naturligtvis, men också prov på att Mute hittar grejer även i dag. Här med bonusmaterial här.

Raden ”I’ve been to a post punk postcard fair” är fantastisk. Så är det bara.

Sjukaste grejen nu är att jag upptäckte att den här sången har sin egen Hitlerparodi.

När någon gör en Hitlerparodi på Half Man Half Biscuit har det gått långt.

Det är ovanligt att något man söker i musikväg inte finns på Youtube.  Det är därför det går så bra att använda Youtube som musikspelare. Men det händer att man inte hittar det där man letar efter, just nu är det Sagor & Swing – Apollons Aftonsång som jag söker. Jag har den i datorn, som mp3-fil (kanske laddar jag upp den om någon vill, men intresset för den här bloggen är ju inte direkt enormt).

Hur som helst är jag tveksam till om jag vill att musiken på min egen begravning ska innehålla ord. Det känns som en alldeles för viktig händelse för att orden ska få ta plats. Jag vill åt känslan. Här är den bitterljuv och vemodig, snarare än sorg. Dessutom andlöst vackert. Jag hoppas verkligen att kroppen om 75 år, då det är dags, väljer att lägga av under sommaren eller hösten eftersom jag tror att det här stycket gör sig bäst då.

Den här. Under villkoret att det också är Eilert som sjunger. Annars får det vara. Ser framför mig en riktig fest med en prälle som trillar i poolen.

Men inte är det något nytt, och själv och har jag hittat en favorit från 1979. Minnenas television visade för ungefär en månad sedan programmet Strövtåg i Västergötland. Det handlar om gubbar som bygger stenmurar. I Västergötland. Så enkelt. Men också fantastiskt vackert. Stillheten, förmågan att bygga hela livsöden utifrån något så banalt (som vi uppfattar det) som stenmurar. Men det är inte alls banalt. Det är dödligt allvar för dem som engagerar sig i det. Fantastiskt vackert tycker jag. Inte minst den stenmursbyggare som reste ett monument över sig själv för att han inte skulle glömmas bort. Vi glömmer så lätt i vår tid. Slit och släng. Då får man rista en sten.

Vår tids fascination för udda typer på landet är ingen färskvara.

 Se klippet så länge det finns kvar.

Undergången. Så här låter den.