#0139

Jag och Åsa har en musiksmak som delar en hel. Första gångerna vi sågs tyckte jag till exempel att det var skittufft att hon hade Twigs cdr-skiva Tropical Fruit och dessutom en Pulp-tischa.  Det säger allt tycker jag.

Naturligtvis har vi också grejer som vi inte gillar båda två. Och tur är det. Vi är individer och inte sammanväxta. Även om vi råkar bo tillsammans. Mitt intresse för det här ämnet väcktes på nytt för inte så länge sen när vi var och handlade skivor på Record Hunter. Nere i källaren bland de begagnade grejerna fanns Feists platta The Reminder för 65 kronor. Åsa slog till och köpte den. Jag visste att Åsa gilla. Jag har dock ett jäkligt konstigt förhållande till Feist.

Jag minns Feist som en Broken Social Scene-medlem. Och Broken Social Scene var ju rätt bra. Och Feist hade väl gjort någon okej platta sådär, men det var inget som jag trodde skulle bli så hypat. Men jävlar vad fort det gick. Hon gjorde sin lite Södra Latin-duktiga The Reminder 2007 och sen gick det utför fort som fan. En av de absolut äckligaste ögonblick jag hade år 2007 var Musikbyråns sammanställning av årets bästa plattor. På förstaplats: Feist. Videon som visade efteråt var 1234 som ser ut som en reklam för American Apparel. Feist har på sig ett par glansiga byxor och dansar runt och så är det så där quirky som man skulle vara. Bittra människor undanbedes.

Från okänd till ”knutbrudarnas drottning”.  Jag kunde ha gillat Feist. Det finns inte så mycket som talar emot det egentligen, mer än en jobbig attityd. Hade inte den funnits där så kanske. Nu kapade alla hipsterbarn i Stockholm bort den chansen och berövade mig på den möjligheten. Eller så var det Feist själv när hon satte på sig glansbyxor.

Feist – 1234 Känsliga tittare varnas. Sen är det väl förresten jävligt konstigt att Universal Music Group inte har råd med bättre videokvalitet på sina Youtube-klipp?


#0138 – Synth Britannia

Kombinationen synthpop plus England gör mig lätt väldigt glad. Så BBC:s dokumentär om den tidiga synthpopens framväxt är naturligtvis högt uppskattad.

Mina favoritscener är främst när Gary Numan verkar dyka upp från ingenstans och alla undrar vem fan han är, Martin Gores story om Basildon, Martyn Wares fasa över att yuppies GILLADE Penthouse and Pavement som var en drift med finansvalparna  och slutligen Andy McCluskeys sågning av Oasis.

”…and then came Oasis. Horror!”

Självklart massor av snygga klipp från den tiden. Många brittiska betonghus från 70-talet där arbetarkidsen upptäckte Kraftwerk, sparade pengar och köpte synthar.

Del 1. Resten av filmen finns på samma sida. Se den på Youtube innan någon hävdar upphovsrätt.